Världsbygge inom fantastiken, del 2

Jag fortsätter min frågestund om världsbyggande inom fantastiken med författarna Albin Hedström, Sten Rosendahl, Anna Jakobsson Lund, Marcus Olausson, Jonathan Schpindler och Ulrika Amador. Du kan läsa del 1 här.

Finns det begränsningar med att ha sin värld ”färdig”? Vad ser du för fördelar respektive nackdelar?

En av fördelarna är att man kan koncentrera sig på storyn och karaktärerna vid skrivandet, tycker Sten. För honom är storyn viktigast, men världen bör vara större än storyn, både för trovärdigheten, men också för att rymma flera historier/böcker i samma värld. Sen tror han inte att en värld någonsin blir alldeles färdig. Om man har planerat allt i minsta detalj i förväg, blir världen antagligen ganska förutsägbar och platt, det måste finnas plats för överraskningar under skrivandets gång. Albin tror att själva skrivandet förmodligen blir lättare ju mer som är färdigt, eftersom man kan fokusera på intrigen. Men man tappar en hel del av det spontana skapandet, det som han tror kan vara en styrka och också något som gör skrivandet roligare. Att inte förhålla sig till en färdig värld kan vara ett spännande sätt att skriva. Jonathan jämför med spelvärlden, till exempel Minecraft, där det inte direkt finns någon historia eller driv till karaktären mer än att överleva och utforska. En plötslig flod/stad/karaktär/lagar/samhälle dyker upp i karaktärens väg och som författare måste du kunna hantera de val och konsekvenser som uppstår för att kunna ge ett djup för läsaren. En färdig värld blir mer förutsägbar, och som fantastikförfattare vill man ofta ha den kontrollen  och känna att man har skapat något från grunden. Men även här bör man vara flexibel – om det finns element i din historia som inte kan accepteras i en färdig värld som har vissa kriterier, kan historien fastna och berättelsen rör sig inte framåt. Själv har jag nog jobbat enligt ”spelvärldsprincipen”. Jag har låtit mina karaktärer ta över tangentbordet, och har blivit tvungen att reda ut problem som jag inte hade förutsett. För mig har det varit oerhört kreativt, och det är just det som driver mig att skriva vidare! Anna tror på att jobba utifrån vissa grundpremisser, men ändå ha frihet att skapa när scenen kräver det. Jobbet blir att under redigeringen se till att allt hänger samman, och plantera det som behöver planteras. Ulrikas egna regler sätter ju förstås begränsningar, men, säger hon, det är därför hon har regler. Det som har gett henne frihet, är att utveckla historien bakom reglerna. Varför har det blivit som det har blivit? Har det varit annorlunda tidigare? Kan det ändras igen? Det är en del av historien. Marcus tycker att det är viktigt att inte veta allt om vare sig värld eller karaktärer. Upptäckandet och nyfikenheten driver honom framåt. Han ser sig som en upptäcktsresande som färdas genom berättelsen tillsammans med de personer som befolkar den. Världsbygget i sig har satt upp vissa regler som ger ramar att förhålla sig till. Världsbygget styr därmed karaktärernas förutsättningar att lyckas med sina uppdrag.

Vilken detaljnivå bör du själv ha vetskap om och hur mycket behöver du förmedla till läsaren? Måste man till exempel ha koll på alla juridiska system osv.?

Anna har rätt bra koll på de detaljer som ska vara med i boken. Om hon visar exempel från skolan så har hon funderat på hur den funkar, vilka nivåer som finns och ungefär hur undervisningen går till. Men hon har inte en massa grundfakta om världen som hon håller för sig själv, och inte låter synas i texten. Jonathan påpekar att man som läsare av fantastik bör förstå att regler och normer i den påhittade världen inte alltid har utvecklats på samma vis som i verkligheten. Han använder sig själv bland annat av ett mätsystem som inte liksom vårt är grundat i historisk språkutveckling. Han har givetvis ett index i varje bok som ger en korrekt uppfattning av benämningar och användningarna. För Albins del är det självklart att författaren bör ha mer ha mer vetskap om detaljer i sitt världsbygge än vad läsarna har, men kanske inte fullt så mycket som läsaren ofta tror. Det viktiga är att den värld som når läsarna är ordentligt underbyggd och förmedlar känslan  av att den är genomarbetad. Sten menar att detaljer är bra för att öka trovärdigheten, men att man ska akta sig för att dumpa information om något som författaren vet eller har forskat fram, om det inte har någon relevans för historien. Vissa detaljer måste man bara få rätt, som begrepp, befälsordning, vetenskapliga fakta mm., om det är verklighetsbaserat. Om inte är det ju fritt fram att hitta på, så länge det är konsekvent och verkar vettigt! Marcus vet alltid mer än läsaren, men begränsar vad han berättar. Han jämför det med toppen av ett isberg, där läsaren ser en del, men anar att det finns mer under vattenytan och blir nyfiken. Risken med att avslöja för mycket av den information man sitter på som författare, är att läsaren fastnar i tråkiga infodumpningar och tröttnar. Ulrika vill ha hela bakgrundshistorien klar för sig. Var alla karaktärer kommer ifrån, och vad som format dem. Då får man fram förutsättningarna och reglerna för världen. Trovärdigheten ökar när man har koll på de grundläggande lagarna och normerna, och vilka värderingar som skapat dem. Eftersom jag själv inte har koll på hela världen medan jag skriver, brukar jag anteckna allteftersom något dyker upp. För jag in en förutsättning i texten, är det ju viktigt att jag håller mig till den, så det inte ser annorlunda ut längre fram. Sedan kan jag ibland utveckla mina anteckningar för att fundera över konsekvenser av den nya förutsättningen. Detta är inte alltid något som jag förmedlar sedan i texten, men jag har det ”på lut” om det någon gång skulle behövas i en kommande bok, om jag skriver en serie.

Kartor – behövs de? Om du inte har med dem i boken, använder du dem för din egen skull när du skriver?

Anna använder inte själv kartor i sina böcker, men tycker att de är en snygg detalj. Som läsare använder hon dem inte, och kanske är det därför hon inte känner något tvång att ha dem med som författare. Hon använder dem heller inte i sitt egna skrivande.

Exempel på en av Jonathan Schpindlers kartor till bokserien Illumia

Exempel på en av Jonathan Schpindlers kartor till bokserien Illumia

Jonathan tycker att kartor i fantastikböcker sätter en prägel och att det nästan är en standard för läsarens upplevelse. Han har kartor i sina böcker, men använder dem mest för sin egen skull för att lättare kunna skriva om karaktärernas väg och få en känsla för distans och längd. Detta är även Marcus inne på, och menar att berättelsen blir mer realistisk när han använder sig av kartan som stöd medan han skriver. Annars ska en karta egentligen inte behövas när man läser. Han menar att om den behövs är berättelsen kanske för komplicerad. I fantasy är det vanligt med serier, och där kan det trots allt vara bra för att kunna hänga med som läsare. Hur var det nu, vart ligger den där staden nu igen, och varför kan det inte ta sig dit bort på mindre än en vecka? Som läsare har Albin alltid uppskattat kartor och det blev därför en självklarhet att ha med det i sin bok. Han tycker att det är ett bra sätt att följa berättelsen på en karta, och dessutom hjälper det honom som författare att strukturera och hålla ordning på olika länder och städer. Sten, däremot, väljer bort karta. Han har funderat på det, men det skulle bli ett jättejobb, inte minst grafiskt. Han nöjer sig i stället med att använda namn som associerar till platser i dagens Stockholm, vilket han tror räcker långt. Ulrika ser kartor som nästan oumbärliga för att hålla reda på vad karaktärerna gör och var. Kan man på ett enkelt sätt beskriva världen med ord så att läsaren förstår, kanske inte en karta behövs i boken. Men för att göra detta måste du åtminstone ha en för din egen skull. Min bok utspelar sig i det som en gång kallades Sverige. Eftersom jag inte skrivit efter någon plan, har jag fått justera en del i efterhand, bland annat har jag flyttat en hel stad flera mil söderut. Jag har kunnat titta på kartor för att kunna bedöma avstånd, och jag har till och med provgått vissa sträckor med stoppur, allt för att det ska bli så trovärdigt som möjligt.  Jag planerar inte att ha karta med i boken, och jag har döpt om de riktiga orterna, eftersom jag inte vill att läsaren ska fastna i hur det ser ut ”på riktigt”. Däremot kan den uppmärksamme kanske gissa sig till var mina karaktärer befinner sig geografiskt.

Missa inte tredje, och sista delen nästa vecka, om hur man bygger världar inom fantastiken!

/Ewa Lotta

Det här inlägget postades i Fantastik, författarintervju, Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.