Om att förmedla känsla i det man skriver…

Jag har alltid varit ett stort fan av Robinsonader. För dig som inte vet vad en sådan är, tänk Robinson Crusoe. Det är alltså en berättelse om överlevnad under tuffa förhållanden.

När jag var yngre, hade jag en favoritbok som jag hittade i skolans bibliotek. Jag vet inte hur många gånger jag läste den, men det var åtskilliga gånger. Som vuxen har jag förgäves letat efter den, utan framgång. När jag sökt efter den i bibliotekskataloger har jag inte fått några träffar alls. Jag kan erkänna att jag inte letat oavbrutet efter den, men emellanåt har den dykt upp i minnet. Ibland har jag tänkt att jag kanske inbillade mig hela boken, att den helt enkelt var en produkt av min livliga fantasi? Så gissa hur lycklig jag blev när jag hittade den i bokantikvaritatet på Swecon i Stockholm, (Fantastika 2016)! Liten och oansenlig, var den nedklämd mellan tunga fantasyverk och obskyr science fiction. Den fanns på riktigt!

Boken jag talar om är Två års ferier av Jules Verne. 2016-09-20-14-19-12En bok som inte direkt har satt några djupa spår i barnbokskanon i världen. Efter att ha läst den nu som vuxen är det inte så svårt att gissa varför. Den är ganska banal, smått rasistisk och relativt orealistisk. Faktiskt inte ens särskilt bra. Varför tilltalades jag av den som barn då? Vad var det som fick mig att läsa den gång på gång? Eftersom jag knappt mindes handlingen, kan den ju uppenbarligen inte ha satt några djupare spår, mer än minnet av känslan som jag hade när jag läste den. Och den känslan är tydlig, jag upplever den fortfarande när jag läser vissa böcker. Känslan av att man nästan känner karaktärerna i boken, man känner deras glädje, sorg, och alla andra känslor. Man vill vara i boken, tillsammans med karaktärerna, vill inte att den ska ta slut.

Vart vill jag då komma med det här? Jo, det är den känslan jag strävar efter när jag själv skriver. Att höra från mina läsare att de inte ville att boken skulle ta slut, att det bara måste bli en fortsättning, skulle vara det bästa kvittot på att jag har lyckats! Jag inbillar mig att jag lättare når dit, om jag försöker att känna känslan jag vill förmedla när jag skriver. Lättare sagt än gjort, men försöka går ju. Som i somras när jag försökte mig på att skriva skräck.

2016-08-06-14-00-34-1Eftersom jag inte är mörkrädd, måste jag hitta en plats som ändå ger mig kalla kårar. Och vad kan vara bättre än en avlägsen skogssjö, kilometer från närmaste bebyggelse? Ensam, endast med ljudet av vågorna som slår mot stenarna och en hes lom i fjärran…

Om det blev något mästerverk återstår att se – den är inskickad till en novelltävling, så fortsättning följer…

På torsdag drar jag till Göteborg och den stora bokmässan! Det är mitt första besök där, så jag vet egentligen inte vad jag ska förvänta mig. Jag ser i alla fall fram emot att träffa många av mina författarkollegor, och att stifta bekantskap med många härliga människor!

/Ewalotta

Det här inlägget postades i Allmänt, Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.