Westernryttaren som odlar gurkor och skriver deckare – möt CT Karlsson!

Det är dags att presentera nästa författarkollega och deltagare i projektet Novellhotellet;

 

Hej C T Karlsson! Vem är du?

Hej! C T Karlsson här och jag är en glad och sprallig hästtokig 50+ tjej. Det sägs om mig att jag är en produktiv relationsbyggare och glädjespridare som älskar att utveckla idéer och människor. Även att jag omtänksam och brinner för att hjälpa och få människor att växa. Andra säger även att jag är en glädjespridare som älskar att ta hand om och utveckla nya idéer. Jag har även hört dem säga att C T är professionell och närvarande, hon har ett gott humör, utmärkta språkkunskaper och en ytterst optimistisk livsåskådning.

 Vad skriver du för något?

Jag skriver en deckarserie i Falkenbergsmiljö där min huvudkaraktär är en vanlig människa med goda relationer, bra samarbete med kollegor och en positiv livsåskådning. Jag utforskar vad som händer när girighet och svek infekterar människor och låter dåtid sakta sammanvävas med nutid. Den första delen heter Bittert svek och kom ut i maj 2016. Högt fall som är den andra delen kommer ut den 24 maj i år. Den tredje delen, Läsekretsen, utkommer under 2018.

Under våren kommer jag även att skriva på en roman om en kvinna i min egen ålder och saker som hon ställs inför, det blir inom feelgood-genren.

Tillsammans med en kollega skriver jag även på en deckare med feelgood-känsla där huvudkaraktärerna är annat än poliser.

Jag har ett bidrag med i novellsamlingen Novellhotellet.

När bestämde du dig för att bli författare?

När jag var tolv år önskade jag bli författare. Jag älskade att skriva uppsatser och mina blev alltid de längsta och mycket omtyckta bland lärarna. Under mellanstadie- och högstadietiden gick jag i svensk skola i Mexiko och vi fick skicka våra prov och uppsatser till Hermods i Malmö. Alla lärare där visste att jag hade läs- och skrivsvårigheter och pushade mig mycket att fortsätta skriva och läsa. Hästböcker hade jag motivation att läsa och skriva uppsatser där jag fick använda min fantasi var toppen. En dag fick jag tillbaka en lång uppsats från Sverige där en nyanställd på Hermods hade kommenterat med rödpenna över hela berättelsen. Personen hade även ifrågasatt varför jag skrev så mycket om jag ändå inte tänkte bry mig om att stava rätt. Det blev som ett stopp för mig. Jag slutade skriva, i alla fall inte mer än nödvändigt.

När jag som ungvuxen förstod att jag är den ende som kan hjälpa mig själv, kämpade jag starkt för att övervinna mitt handikapp. Jag lyckades och har sedan dess t.ex. forskat inom geologi, arbetat som projektledare och banktjänsteman. Nyårsafton 2012 kom äntligen min författardröm tillbaka och jag bestämde mig för att börja skriva. Jag hade precis sagt upp mig från min projektledartjänst inom skånska innovationssystemet och vi hade flyttat till Falkenberg från Lund. Min man stöttade mig till hundra procent och fortsätter fortsatt att göra det.

Vad sysslar du med när du inte skriver? 

Jag driver i förening med fyra andra entreprenörer ett nystartat nationellt företagsnätverk, Entreprenörer Tillsammans. Våra två westernhästar får mycket kärlek och träning och det är ett stort intresse. Familjen består förutom av mina två vuxna barn, även av två hundar och två kattor. Jag älskar att odla grönsaker och använda dem i matlagningen. Ibland har jag healingsessioner och ger intuitiv coachning till de som så önskar. Att skriva är min heltidssysselsättning.

Vad tycker du är det svåraste med att skriva?

För mig är grammatik och stavning det största hindret och det som ibland får mitt självförtroende på skam.

Hur brukar du lägga upp arbetet när du påbörjar en ny roman? Hur ser din skrivprocess ut?

När jag påbörjar en ny roman börjar arbetet med att hjärnan går på högvarv och jag tänker på min berättelse både i vaket och sovande tillstånd. Efter det sätter jag mig och skriver för hand i ett anteckningsblock en grov skiss. När grovskissen sitter, fortsätter jag med att skriva ner scener för varje kapitel så att jag verkligen får med mig allt. Samtidigt bestämmer jag mig för hur många kapitel boken ska bestå av. När jag känner mig nöjd låter jag hjärnan vila minst två veckor innan jag sätter mig ner och skriver min roman. Det är inte alltid som manuset följer mina scener i anteckningsblocket fullt ut men det är viktigt för mig att ha den flexibiliteten. Jag älskar verkligen när jag kommit så långt att jag kan öppna upp ett nytt manus och börja skriva. Efter att manuset är färdigskrivet gör jag en högläsning för mig själv samtidigt som jag då redigerar och sedan går det vidare till lektör och redaktör. Då får jag vila från manuset och när det kommer tillbaka är jag väldigt sugen på att ta tag i det igen. Efter några redigeringsrundor är det dags för korrekturläsning. Min redaktör/förläggare gör sättningen och min dotter omslaget.

Var ser du dig själv om tio år?

Om jag får drömma skriver jag fortsatt romaner av olika genrer. Dessutom ser jag gärna att de böcker jag gett ut är populära, omtyckta och med hög försäljning. Jag ser också att Falkenbergsmorden, min deckarserie är inspelade som film alternativt tv-serier. Det som jag trodde skulle ta omkring fem år, har redan slagit in. Nämligen kommer mina tre delar i Falkenbergsmorden att ges ut som ljudböcker. Det som är roligt är att den sista delen ännu inte är skriven.

Har du några goda råd till den som drömmer om att skriva?

Det bästa rådet är nog att sätta sig på rumpan och börja skriva. Skriv ditt manus innan du börjar planera var du ska skicka ditt manus eller om du tänker ge ut själv. När du skrivit färdigt – låt en lektör läsa igenom ditt manus och ta till dig alla värdefulla tips du får då. Sedan kan du bestämma dig för vad nästa steg är. Skapa dig förutsättningar för det du vill göra, om det är skriva eller annat.

Har du någon dold talang?

Jag älskar att laga mat, odlar tomater, gurkor och andra goda grönsaker så att vi är självhushållande under sommar och höst.

Du har gått från egenutgivning till att bli utgiven på förlag? Vad är fördelarna/nackdelarna med de olika utgivningsformerna?

Precis. Min första bok Bittert svek gav jag ut själv via Type & Tell och kommer nu i maj ut med min andra bok Högt fall på Bokförlaget SOL. Fördelarna med egenutgivning är att man bestämmer precis allt själv. Det kan naturligtvis även vara en last om man inte riktigt tycker om att ta beslut. Nackdelen är att jag är helt ensam i arbetet med PR, marknadsföring, införsäljning och allt annat.

Det känns som att det som är nackdelar med egenutgivning är fördelar med att ges ut på förlag och tvärtom.

Tack för intervjun! /EwaLotta

Länkar till CT och hennes produktion;

www.forfattarectkarlsson.se

Instagram; @falkenbergsmorden

Facebook; Falkenbergsmorden

Publicerat i Egenutgivning, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ostronälskaren som spelar Marseljäsen på kam på Alvar(et)! Författarintervju med Elisabeth Öhman

Idag har jag den stora äran att presentera nästa författare i projektet Novellhotellet, som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Hej, Elisabeth Öhman! Vem är du?

Här trivs jag!

Jag är en skribent som har jobbat snart 40 år i egna företag och bor med mannen Janne och taxen Pocahonta i Gillberga på norra Öland. Jag har fyllt 60 år och satsar nu helhjärtat på att skriva skönlitterärt (med efterlängtad pension i sikte).

Du jobbar med skrivande i olika former – vad fick dig att satsa på skönlitteratur?

Att fritt skriva efter egen fantasi utan att ha en kundbeställd text.

Att skriva skönlitterärt är en dröm sedan jag skrev första sagan om ”Pipråttan” i tioårsåldern.

Vad gör du när du inte skriver?

Gillar att coacha författarkollegor till framgång genom att sätta tydliga målbilder.

Gillar att laga mat och bjuda in vänner på middag, framför allt min son Joakim med sambo Linnea och dotter Joanna med barnbarnet Leo.

Jobbar i styrelsen för Öland Kust till Kust Intresseförening och är engagerad i fibernätsfrågan på norra Öland.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det är svårt att svara på. Jag går ganska länge och tumlar på en idé. Samlar in allt som kan tänkas stötta den. Jag vet inte om du har upplevt det – men är det en ren tillfällighet när man öppnar tidningen, byter TV-kanal, rattar in P1, hör ett samtal eller bläddrar i en bok och möter precis det man söker? Allt blir så självklart när flowet är där.

Författandet och skrivprocessen är en stor del av mitt liv. Jag njuter av att vara i litteraturens värld, att läsa, att researcha, att upptäcka, att hitta en tråd att följa, att begeistras. Att bygga upp fiktiva världar och befolka dem. Göra persongallerier. På något sätt pågår det en ständig skrivprocess, en evolution som är alltid är i förändring. En idé vävs in i en annan, får nytt perspektiv, växer in i en alternativ vinkel och så plötsligt är hela storyn där!

Har det någon gång hänt i din skrivarkarriär att orden inte vill komma ut, att du drabbats av skrivkramp? Och i så fall, hur hanterade du det?

Ja, det har hänt. Ett knep jag använt är att vända på tänket och börja skriva en scen bakifrån. Det brukar hända saker då, som att man kommer på nya vinklar eller att inse att vissa är omöjliga. Det där med ”kill your darlings”…

Vägen ner till havet!

Det hjälper att vara ute i naturen. Brukar komma på bra idéer när jag promenerar ute på Alvaret. Kan i och för sig krävas en del promenader om det står riktigt still i processen. Men det brukar släppa så småningom.

 

 

 

Har du någon udda talang?

Kan spela Marseljäsen på kam.

Vad arbetar du med för projekt just nu?

Miljön i ”Drottningklockan”

”Drottningklockan” som är min första roman. Är nu i slutredigeringsfasen efter att manuset varit på lektörsläsning hos Ann Ljungbergs elever på Lektörsutbildningen. När redigeringen är klar går slutmanuset till agent eller bokförlag.

”Novellhotellet” som jag startat tillsammans med åtta författarkollegor (bland andra med dig, Ewa!). Vi planerar att ge ut en antologi med noveller på tema Hotell till hösten 2017. Har skrivit novellerna ”Öga för öga” och ”Pensionat Herrmannsgården”.

”Slottsdeckaren” som är en pusseldeckare i klurig Christie-stil tillsammans med författarkollegan CT Karlsson. Synopsis och grovmanus klart.

”TV-programmet xxx” som är en coffeetablebok om ett av våra folkkäraste TV-program tillsammans med en producent på SVT1. Grovsynopsis klart.

Har du några goda råd till den som drömmer om att börja skriva?

”Skriv, skriv, skriv och öva, öva, öva”. ”Varje dag”. Det rådet fick jag av Astrid Lindgren när jag skrev brev till henne 1980 och frågade henne hur man blir författare…

Camilla Läckberg säger att ”det finns inga ursäkter, det är bara att sätta sig ner på rumpan och göra det”. Håller med.

Min skrivarlya!

Jag tror på att läsa böcker inom skrivandets hantverk. Lyssna till författarsamtal. Besöka författarsidor. Leta efter serier/program/poddar som handlar om författarskap, gestaltning och dramaturgi. Ta in allt som rör skrivkonsten. Älska det du gillar och strunta i det andra.

2014 bestämde jag mig för att ta tre år av ren träning som en slags egenutformad skrivinspirationsutbildning. Jag lärde av etablerade författare, gick skrivutbildningar hos Veronica Grönte och Ann Ljungberg och åkte på romanskolor i London och New York, upplevde konferenser som Författarkliniken, Crimetime Gotland och Skriv2017, besökte bokmässor och bibliotek, gick på författarföreläsningar, läste intervjuer, blev medlem i författarsidor på Facebook, ja, allt som kunde lära mig något. Jag skrev ner allting i en digital dagbok. Idag är det en källa till inspiration som jag är stolt över att ha tagit del av.

Hur ser ditt skrivarliv ut om fem år?

Alla mina drömmar har infriats på ett framgångsrikt sätt.

Jag har gett ut tre delar i min romansvit. Efter ”Drottningklockan” välkomnades ”Dödskalleringen” och ”Pärlbroschen”. Huvudkaraktären tillika amatörurmakaren Arnold Pettersson är rörande tacksam för all uppmärksamhet.

Novellhotellet ger ut fler uppskattade böcker i ett aldrig sinande idéflöde. Särskilt en hotellkedja följer vår utgivning och överraskar sina gäster med godnattsagor i novellformat.

Slottsdeckaren och tv-programboken är utgivna med positiva recensioner.

På Halländsk bokmässa med min ostronbok!

Utöver det kommer säkert en del projekt som jag inte har en aning om än. Idéer finns alltid! Kanske blir det en uppföljare på min debutbok ”Svenska ostron – havets juveler”.

Har redan nu en hylla med researchmaterial för varje bok- och novellidé. Det är SÅ kul!

PS/Alla titlar jag nämnt här i intervjun (utom ostronboken) är arbetsnamn/DS.

 

 

 

Länkar till mina sidor:

Från min blogg!

www.sender.se

Facebook/Elisabeth Öhman

www.novellhotellet.se

Facebook/Novellhotellet

 

Tack Ewa för att jag får gästa din blogg!

 

Publicerat i författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Jan-Eric Boo – pensionären som skriver polisromaner och fotograferar

15220227_10208951638602355_707020733363836434_nEtt mycket spännande projekt som jag har den stora äran att delta i är Novellhotellet. Vi är åtta författare, varav de flesta av oss träffades på Ann Ljungbergs romankurs i London. Under en middag på Bokmässan i Göteborg i höstas föddes en idé om att träna på att skriva noveller och ge respons till varandra. När vi sedan återsågs på Skriva2016 i Stockholm bestämde vi oss för att ge ut våra noveller i en antologi. Vi skriver i flera olika genrer, men den gemensamma nämnaren är att alla berättelser utspelar sig i eller runt hotell. Ett fantastiskt roligt projekt som jag lovar att ni kommer att höra mer om under 2017! Planerad utgivning är i september, lagom till nästa Bokmässa. Du kan följa projektet på Novellhotellets hemsida, novellhotellet.se. Gilla oss gärna på Facebook också!

Jag tänkte presentera mina medarbetare för er, och börjar med den ende herren i sällskapet – Jan-Eric Boo

För dig som vill veta mer om Jan-Eric, kolla in hans hemsida, janericboo.se eller följ honom på Facebook!

 

Vem är Jan-Eric Boo? Berätta kort om dig själv!

image167-årig gift man, med vuxen son, från Skåne och som jobbat nästan 40 år som polis med den grövsta organiserade brottsligheten, både som utredare och inom underrättelseverksamhet. Jag har också spenderat nästan 5 år på Balkan under och efter kriget som civilpolis för både FN och EU. År som jag tror hade stor påverkan på mig och som jag gärna tar fram i mitt skrivande. Bor numera som pensionär i lägenhet, men spenderar min mesta tid i mitt fritidshus vid havet där jag får inspiration i mitt författande.

 Vad skriver du?

Polisromaner som jag föredrar att kalla mina berättelser för istället för deckare. Detta för att det är minst lika mycket relationsdraman som berättelser om brott och brottsutredningar även om brottslighet ändå är den sammanhållande länken. Det har blivit två romaner hittills, Livet har sitt pris och Döden har sitt pris som handlar om poliserna Michael Lundell och Mirka Salo och några av deras kolleger. Jag försöker även väva in aktuella samhällsfrågor och belysa hur brott påverkar både poliser, brottsoffer och inte minst brottslingarna själva. Under hösten och vintern har jag också provat på att skriva lite noveller vilket passar mig och min personlighet med snabba resultat i form av en kortare berättelse.

 När började du skriva, och varför?

Som polis har jag i tjänsten skrivit mycket i form av förhör och utredningar. Jag har då känt hur stimulerande det har varit att med ord och formuleringar redogöra för komplicerade händelseförlopp för att förklara och redovisa orsaker och bakomliggande skäl för brott och brottslighet. När jag närmade mig pensionering kände jag att jag ville fortsätta med detta i fri form genom att med inspiration från verkligheten få fantisera om vad som skulle kunna hända och vilka konsekvenser detta skulle kunna få för alla inblandade då brott begås. Kände också ett behov av att få lyfta fram människan bakom uniformen med styrkor och svagheter.

 Hur ser din skrivprocess ut?

Hittills har jag haft mina båda huvudkaraktärer som jag spunnit ett drama runt, både i privatliv och i tjänsten. Dessutom har jag tusen idéer i huvudet om dramatiska händelser som jag byggt ihop till en sammanhängande berättelse där jag tidigt haft en röd tråd klar för mig med en början, en mitt och ibland lite mer oklart slut. Men det har gett sig efterhand som berättelsen vuxit fram. Jag är inte någon mästare i att skriva någon utförlig synops utan har litat på vissa hållpunkter att nå fram till under skrivandet. Ofta har berättelsen känts levande och levt lite eget liv efter hand som den vuxit fram.

 Du har ju jobbat som polis, och skriver polisromaner. Hur mycket plockar du in från ”verkligheten” när du skriver?

image1_JanEricMin första bok, Livet har sitt pris, är mycket plockat ur verkligheten. Bland annat har jag klippt in dagboksanteckningar jag gjorde 1995 på Balkan när jag satt som gisslan hos paramilitära styrkor. De båda självmorden som beskrivs är också tagna ur verkliga ärenden som jag jobbat med och en del av er kommer kanske ihåg flickan som kastade sig från en bro ner på motorvägen utanför Malmö och som var ett offer för trafficking. Detta ärende som jag jobbade med resulterade också i filmen Lilja forever. Sedan är allt detta blandat ner i en fiktiv berättelse. Min andra roman Döden har sitt pris, är mer en ren fiktiv historia även om inspiration hämtats ur min polisiära erfarenhet, inte minst från mina år på krigets Balkan.

 Vad gör du när du får skrivkramp, eller ”kör fast” i en text?

Lämnar den och läser under några dagar lite böcker, ser lite film och låter idéer och tankar flöda fritt och forma sig i mitt huvud. Ibland bara flödesskriver jag och sedan redigerar hårt om det behövs för att hitta rätt tråd igen.

 Vad sysslar du med när du inte skriver?

Innan jag blev polis utbildade jag mig och jobbade ett antal år som fotograf. Detta har jag behållit som ett fritidsintresse och kopplar av med när jag inte skriver. Önskar jag hade mer tid till detta och det är en ständig kamp om tiden ska gå till att skriva eller fotografera. För tillfället vinner skrivandet. Sedan älskar jag att koppla av med filmer och jag läser en hel del också.

 Vad jobbar du med för projekt just nu?

Just nu är jag fullt sysselsatt med att färdigställa några noveller som jag hoppas få publicerade under året där projektet Novellhotellet särskilt ligger mig varmt om hjärtat. Dessutom försöker jag med en dåres envishet få styr på min Facebook sida om mitt författande och min hemsida/blogg som jag hela tiden känner att jag försummar.

Har du någon dold talang?

Vilken svår fråga. Min hustru brukar säga att jag har ett ”bildseende” och är duktig fotograf med förmåga att se den färdiga bilden redan innan den är fotograferad.

 Vad skulle du ge för råd till den som drömmer om att skriva och ge ut en bok?

Skriv för din egen skull och för att du tycker att det roligaste som finns är att berätta dina historier. Var sedan noggrann i researchen. Jag har svårt för deckarförfattare som inte ens kan skilja på gripande, anhållande och häktning.

 

Tack för intervjun!

/EwaLotta

Publicerat i Egenutgivning, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Staffan Öberg – egenutgivaren som skriver om mörka dåd i Yttsäter.

staffan_160625_300x315Hej, Staffan Öberg! Vem är du?

Jag är numera pensionär och har haft eget dataföretag i över trettio år. Jag driver det fortfarande men numera ingår även författarskap med det egna förlaget Anasys förlag. Jag började skriva för sju år sedan och publicerade min första bok 2013. För någon månad sedan publicerade jag min sjunde bok.

Du skriver i flera olika genrer, från deckare och spänning till feelgood! Berätta lite om ditt skrivande och varför du valt att skriva som du gör!

Jag började skriva på grund av Stieg Larsson. Läste Millennium-trilogin under jul-nyår 2009-2010 och blev inspirerad, men undrade om man kunde skriva spänning utan allt våld och dödande. Därför började jag skriva på något som blev Berättelsen om Lea. Den innehåller jakten på trafficking med inslag av fantasy och mogen kärlek.

Samtidigt skrev jag på en feelgood-serie som delvis är hämtad från mitt eget liv då jag har arrangerat olika aktiviteter som bland annat bio, dans, fjällvandring, motionsresor och kryssningar till Åland. De innehåller delvis karaktärer och händelser från verkliga livet och blev mina första böcker Äntligen senior och Seniorer på gång som publicerades 2013 och 2014. Tyvärr har det visat sig att ordet senior misstolkas och är känsligt. Jag skall därför under 2017 publicera en redigerad och bantad version med titeln Vilse på Kryssningen.

Jag skrev även färdigt första boken om Lea som heter Vem är Lea? och publicerades 2015. framsida_vem-ar-lea_500x750_konturFortsättningen på den berättelsen heter Leas armé och publicerades hösten 2016. Lea använder sin lilla armé för att angripa bordelligan. Manus till en tredje bok är färdigskriven och beräknas publiceras i slutet av 2017.

Då mottagandet av seniorböckerna inte var så positivt som jag hoppats på bestämde jag mig för att trots allt skriva det som folk tydligen vill läsa, nämligen deckare. Jag började därför att skriva på en deckarföljetong 2013. Det är en berättelse från en liten by i Ångermanland. Första boken Morden i Yttsäter publicerades 2015 och därefter kom även andra boken Mörka nätter i Yttsäter. Trilogin avslutades med Hemligheter i Yttsäter och publicerades hösten 2016. Intresset är betydligt större för en deckare särskilt när man hittar alla människor som har en koppling till Ångermanland. Det var även kreativt att jobba med en mordgåta och se vad som kunde hända med den.

Men annars så vill jag utmana mig själv och skriva i olika genre och med olika teknik. Som tur är så har jag bra med fantasi och har inga problem att hitta på nya berättelser.

 framsida_morden-i-yttsater_bokinfo_200x299Du har valt att ge ut dina böcker på eget förlag. Vad var det som fick dig att bestämma dig för att göra det?

Som så många andra har gjort skickade jag också till förlag men hade ingen större förhoppning då jag vet att sannolikheten är 0,2% att bli publicerad. Däremot är sannolikheten 100% om man ger ut själv. Då blev valet enkelt. Därefter har jag förstått att ett etablerat bokförlag skulle inte acceptera mitt sätt att publicera. Mina böcker är numera enbart i standardpocket på c:a 220 sidor (65000 ord) och kostar 50:- för kunden. Det skulle inget annat förlag acceptera. Jag är dessutom som mångårig egenföretagare van att ta ansvar och ta egna beslut.

 Vad är svårast med att vara egenutgivare?

Nackdelen med att ge ut själv är marknadsföringen. Etablerade aktörer (media, återförsäljare, bibliotek m.m.) tror att böcker måste ges ut av etablerade bokförlag för att hålla kvalitet. Det finns tecken på att det kan vara annorlunda eller kanske till och med tvärtom. För min del är den viktigaste kanalen att stå på marknader och direkt få prata med kunderna. Det är tur att det finns aktörer som bokinfo, förlagssystem, Axiell/Elib, tryckerier, adlibris/bokus m.fl. som står till tjänst även om man inte är etablerad. De vanliga läsarna har inga problem med egenutgivare och det finns även de som köper av just den anledningen.

morka-natter-i-yttsater-framsida-bokinfo-200x299Har du något gott råd för den som funderar på att ge ut sina böcker själv?

Gå med i egenutgivarna.se. Läs min hemsida med länkar till olika aktörer på bokproduktion.info. Var aktiv på facebookgrupper och fråga dig fram. Delta i den litteraturkryssning med Birka som Stockholmsförfattarna arrangerar 26 mars där jag själv skall prata om egenutgivning. Det är jobbigt i början att bli egenutgivare, men sedan trivs man med det.

 Var ser du dig själv om tio år?

Om jag fortsätter i samma takt har jag publicerat tjugo böcker till, men jag tror inte det är rimligt. Då är jag åttio år och har kanske tröttnat eller så är det så roligt att jag skriver ännu mer.

Vad gör du när du inte skriver?

Jag tar mest varje dag en långpromenad på sju kilometer då jag för närvarande har problem med löpningen och kan tyvärr inte springa längre. Många möten med författarkolleger och planering av aktiviteter med Stockholmsförfattarna. Tillbringar vissa dagar med min sambo i sommarhuset.

 Vad är den bästa bok du läst, och varför?

Jag började regelbundet läsa skönlitteratur 2010 samtidigt som jag började skriva och skriver upp varje bok med omdöme. Jag väljer här ut två böcker som fått högsta betyg av mig vilket är En sannolik historia med Karin Alvtegen samt Villospår av Henning Mankell. Men det finns några till som har fått femmor.

hemligheter-i-yttsater-framsida-bokinfo-200x299Har du någon udda talang?

Jag visste inte att jag hade så bra med fantasi och har i mitt företag som programmerare övat upp mitt tålamod och uthållighet, vilket är bra att ha även när man skriver.

Håller du på med något projekt just nu?

Jag har alltid flera manus på gång på olika nivåer. Jag redigerar om Äntligen senior i ny upplaga och del 3 i berättelsen om Lea kommer troligen att heta Goss den Store. Delvis påbörjade manus är studentliv i korridoren, en romance och en del annat, men det kommer 2018 och senare.

 Du ingår i gruppen ”Stockholmsförfattarna”. Kan du berätta lite om dem?

Gruppen startades för några år sedan av Pia F Davidson och jag kom med något senare. Vi hjälper varandra med att delta i olika aktiviteter för att sälja våra böcker. Vi är regelbundet i Söderhallarna, har varit i olika köpcentrum och bokmässor samt deltagit i ett flertal marknader. Till våren ska vi arrangera en litteraturkryssning med Birka Cruises där vi har både föreläsningar och workshops.

 

staffan-67-ar-vid-datorLäs mer på

www.staffanoberg.se

www.stockholmsförfattarna.se

www.litteraturkryssning.se

 

Publicerat i Egenutgivning, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Den svärdsfäktande fantastikförfattaren som snart debuterar i Tjeckien – möt Thomas Årnfelt!

Hej, Thomas Årnfelt! Vem är du?

Vem är jag? Författare, men det kanske känns uppenbart i och med att det är en författarintervju men för mig är det ganska stort att faktiskt kunna kalla mig det.

(foto; Jon Edvardsson)

(foto; Jon Edvardsson)

Tvåbarnspappa är jag också. Född och uppvuxen i Linköping där jag bor nu igen. Utbildad historiker och svensklärare som jobbat i IT-branschen i en herrans massa år. Speldesigner.

Kattägare.

Vad skriver du?

Det är lite kul. För oftast skriver jag i gräslandet mellan ”historiskt” och ”fantastik”. Med tanke på min bakgrund som gammal rollspelare och min utbildning inom historia så ser det väl ganska uppenbart ut. Men det blev lite av en överraskning för mig. Många av mina noveller började liksom dra dit av sig själva och sedan blev det en roman i samma stil. Men jag skriver också ganska vardagsnära, och svart, och när andan faller på.

Vad var det som gjorde att du bestämde dig för att bli författare?

Det beror på hur man ställer frågan tror jag. Skrivandet fann jag redan i tonåren när jag och min syster spann historier tillsammans och var och en för sig. Men att verkligen satsa på det, beslutet att ge skrivandet en chans på riktigt, det kom senare. Det var när familjen flyttade tillbaka till Sverige för ungefär fem år sedan. Jag fick ”Att skriva” i julklapp och blev så himla glad. Så jag tänkte att om jag kan bli så glad för att jag fick en bok om skrivande, så måste det ju betyda något. Någonstans där bestämde jag mig för att satsa på mitt skrivande. Att prioritera det över allt annat förutom jobb och familj. Och på den vägen är det.

”Incidenten i Böhmen” är ju en historia som för tankarna till klassiska verk av bland annat Shelley och Stoker. Hur fick du idén till boken?

Den kastade sig över mig i bilen en dag. En tanke, eller kanske snarare en fråga – och en bild av någonting. Kan inte riktigt förklara frågeställningen utan att ge för mycket spoilers. Som tur var så var jag på väg till en skrivträff, så vi diskuterade idén och två huvudpersoner började växa fram. Sen var det bara att skriva. Sen har jag alltid varit mer för ”Low Fantasy” än för det storslagna. Och jag tycker det passar så himla bra in i perioden. Det ockulta, det övernaturliga var mer eller mindre vedertagna förklaringsmodeller. Många, som till exempel den i berättelsen omnämnde kejsaren, sysslade med alkemi och mer därtill.

Så jag ville skriva något sådant. Mer Shelley än Tolkien. Lite Bram Stoker – fast inte ännu en vampyrhistoria.

framsida_incidentenDu kommer att ge ut ”Incidenten” i Tjeckien, översatt till tjeckiska. Hur kommer det sig?

Det är en kul historia. En tjeckisk recensent fick på något sätt höra talas om en svensk historisk fantastikroman som utspelade sig i Böhmen (dvs dagens Tjeckien) och då han råkade läsa svenska frågade han mitt svenska förlag om han kunde få ett recensionsexemplar. Därefter skrev han en recension på tjeckiska, vilken i sin tur lästes av en tjeckisk förläggare på jakt efter historiska romaner och/eller fantastik att översätta.  Så på den vägen var det.

Dina karaktärer känns väldigt äkta, har du något bra tips hur man skapar levande karaktärer?

Till att börja med: Tack! Det värmer att du tycker så.

Jag tror det är viktigt att de får vara lite komplexa. Blanda svagheter med styrkor. Vackla lite i besluten ibland precis som man själv gör. Inte vara för perfekta helt enkelt. Sen gäller det ju att de blir lite olika. Själv slumpar jag fram egenskaper i början när jag bygger upp karaktärerna. Jag följer inte resultaten blint, men det ger mig uppslag jag inte tänkt på annars. Maximillians inställning till hästar är ett ganska bra exempel på en sak som jag inte ”valt själv”. Det skapade en del problem för mig i skrivandet, men blev en bra sak som gjorde honom lite ”egen”. Sen utgår jag från personerna mer än historien när jag skriver. Har inte järnkoll på vad som ska hända. Det viktiga är att det känns rimligt utifrån personernas perspektiv.

För den som är nyfiken på hur det ser ut i gränsskogarna mellan Bayern och Böhmen. Greve von Birgens ridväg genom skogen.

För den som är nyfiken på hur det ser ut i gränsskogarna mellan Bayern och Böhmen. Greve von Birgens ridväg genom skogen.

Hur tänker du kring research? Hur mycket jobb lägger du ner på det innan du sätter dig ner och skriver?

Åh, det är en klurig fråga. Jag kan svara ”Nästan ingen tid alls” och det skulle vara sant. Men jag skriver helst om sånt jag kan något om. Och jag gör en hel del research. Fast inte så mycket innan jag börjar skriva.

Jag kollar upp medan jag skriver, så det går inte alltid så fort framåt. Men det är viktigt för mig att det i alla fall går framåt lite. Skrev en modern historia för ett tag sedan. När jag kommit en liten bit in i den såg jag till att få en guidad rundtur på den lokala tidningsredaktionen för att få koll på hur det är att jobba där – och dessutom intervjuade jag ett par läkarstudenter för att få en annan person trovärdig.

Historiska detaljer, som i Incidenten i Böhmen, kollar jag upp när jag ska använda dem. De ska vara rätt, men jag vill inte lägga energi på att förklara dem. Vill någon kolla upp Michael Maier till exempel så stämmer det att han var vid kejsarens hov i Prag vid den tid som beskrivs i boken. Men jag ser inget självändamål i att gå in och förklara vem han var eller vad han skrev för böcker.

Sammanfattningsvis kan man säga att oftast chansar jag och så kollar jag upp sen.

Hur mycket av din berättelse har du klar för dig när du börjar skriva?

Bild tagen i Genua i somras, av Thomas själv.

Bild tagen i Genua i somras, av Thomas själv.

Väldigt lite.

Jag har en känsla och en bild i huvudet. Sen behövs en person att kasta in i den bilden, eller två. Sen kör jag. Nånstans en bit in brukar jag stanna upp och fundera på vart jag kanske är på väg.

Vad jobbar du med för projekt just nu?

Just nu är jag lite mellan projekt. Eller det är jag inte egentligen. Men jag har två projekt i avslutningsfas ungefär samtidigt. Skickade nyss en uppföljare till Incidenten i Böhmen till förlaget för feedback och dessutom har jag ett annat projekt på gång där lektören precis avslutat sin läsning. Så det har varit lite tyst från mig ett tag, men jag hoppas det ändras snart…

Var ser du dig själv om tio år?

Brukar inte tänka så långt framåt. Men jag hoppas i alla fall att jag har ett tiotal romaner utgivna, gärna på flera språk. Att jag fortfarande har läsare som uppskattar det jag skriver. Att mitt skrivande kan beröra.

Vad gör du när du inte skriver?

Försöker träna lite för att hålla kropp och huvud i trim. Läser, men alldeles för lite mot vad jag borde. Och så jobbar jag. Mycket mer än så hinner jag inte. Höll på mycket med spel förr, men det är svårt att få in det i schemat.

Har du någon udda talang?

Nu menar du inte om jag kan vifta på öronen va? Många i min omgivning skulle nog klassa skrivandet som en udda grej. Men kanske att jag är (före detta) sabelfäktare? Det är väl ganska udda, eller?

Vilken är den bästa bok du läst?enunderbartorsdag

Men hjälp! Vilken svår fråga. En underbar torsdag tyckte jag ofantligt mycket om. Men om det är den bästa, det vete tusan. Brukar oftast plocka fram noveller annars när jag ska prata om sånt som påverkat mig. Doktor Murkes samlade tystnad till exempel, eller Kappan.

Det är ju populärt att göra filmadaptioner av stora böcker. Vad väljer du först – boken eller filmen? Och varför?

Den jag råkade på först… Jag måste inte läsa en bok bara för att det gjorts en film på den. Jag kan se filmversionen och vara nöjd med det. Men det är olika format. Jag föredrar textens möjlighet att låta mig bygga min värld. Men film är ju mer som en kortroman, och har möjlighet att vara mer kompakt – vilket kan vara kul. Tyvärr används inte det så ofta och man försöker trycka in en massa handling och häftiga scener, vilket inte lämnar utrymme för karaktärsutveckling på riktigt, och det gör ofta boken mer intressant.

Stort tack, Thomas, för att jag fick intervjua dig!

Följ gärna Thomas på hans hemsida eller på Facebook

”Incidenten i Böhmen” kan du köpa bland annat här och här.

/EwaLotta

Publicerat i Fantastik, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Nytt förlag, ny roman och nytt novellprojekt!

marwaforlagbNovember har varit en helt fantastisk månad! Efter en trög start på hösten, när jag tvingades inse att de flesta förlag som vanligtvis ger ut min genre (dystopisk fantastik), har totalt manusstopp, beslutade jag mig för att starta Marwa Förlag. Det var egentligen inget stort steg att ta, eftersom jag redan drivit Marwa Textproduktion ett par år. Mina vanliga tjänster med lektörsläsning mm. kommer jag att ha kvar som förut.  Det är spännande att utvecklas, att hitta lösningar, även om det ibland känns frustrerande att vara tvungen att göra allt själv. Då är det skönt att ha ett stort nätverk omkring sig som man kan rådfråga. Och så är jag en mästare på att googla… Det var så jag hittade killen som hjälpte mig med min logga! Jag är så nöjd, det blev enkelt och snyggt, och jag hade definitivt inte klarat att göra det själv.

November har också varit NaNoWriMo – National Novel Writing Month, en årligt återkommande utmaning att skriva ett utkast till en roman om 50000 ord på 30 dagar. Det var andra gången jag gjorde det, och jag kom i mål den här gången också! Förra året skrev jag det som blev Friskyttarna, min debutroman som kommer under våren. Den här gången gav jag mig i kast med del två i serien, som har arbetsnamnet Desertörerna. crest-05e1a637392425b4d5225780797e5a76Det var inte alls lika lätt den här gången. Jag tror att min styrka förra året var att jag inte hade någon plan. Jag hade en vag aning om vad jag ville skriva, men hade varken karaktärer eller miljö. Allt fick växa fram som det ville, och många kvällar satt jag och gapade av förvåning över vad mina händer åstadkommit. Nu, med del två, var jag mer bunden. Trots det lyckades mina karaktärer ibland överraska mig rejält, och jag kommer nog att få en del att göra med redigeringen…

15220227_10208951638602355_707020733363836434_nNu är vi inne i december, och då kan jag äntligen få avslöja ett annat projekt jag varit delaktig i – Novellhotellet! Några av oss träffades på Ann Ljungbergs kurs i London i våras, och på Bokmässan i Göteborg i september, bestämde vi oss för att börja skriva noveller tillsammans. Nu har vi bestämt oss för att ge ut vår novellsamling, och den första har temat hotell. Det mest spännande är att vi skriver i olika genrer, så det kommer bli en bred novellsamling, som förhoppningsvis passar många läsare. Mina kollegor i Novellhotellet är Ulrika Amador, Ann Hempel Pertman, Helen Lindholm, Elisabeth Öhman, Christine Tina Karlsson, Jan-Eric Boo och Pernilla Persson. Följ oss gärna på vår hemsida och på Facebook!

Nu ser jag fram emot en lång, kall vinter, så jag kan sitta framför brasan och skriva!

Ha det gott!

/EwaLotta

 

Publicerat i Egenutgivning, Fantastik, Skrivande | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Recension av Marcus Olaussons Nattlöpare

Nattlöpare

 

nattlopare-3-aug-rgbFörfattare; Marcus Olausson

Förlag; Mörkersdottir Förlag

Utgiven; 2016

ISBN; 978-91-7599-079-8

Baksidestext; I Niriat finns ett talesätt: den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finna skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen. 

Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan. 

I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Nattlöpare är den tredje delen i serien Serahema Saporium. Det här är högklassig fantasy och innehåller all man förväntar sig från den genren. Det är drakar och demoner, uråldrig magi och fascinerande miljöer, allt kryddat med mångsidiga och mycket personligt skildrade karaktärer. Naturligtvis finner man den urgamla kampen mellan det onda och det goda, men det som är intressant är att författaren inte har gjort karaktärerna helt onda eller helt goda. Det får mig att tänka på symbolen för yin och yang – i det mörka finns det också ljus och i det ljusa finner man mörker. Det handlar om balans, och jag tycker att det ger ett djup hos karaktärerna och gör att de känns mycket trovärdiga.

Det märks också att Marcus Olausson utvecklats som författare. Han verkar ha hittat sin berättarröst, och har ett bra flyt i språket som är angenämt att läsa. Dialogerna för berättelsen framåt, och gestaltningen är inlevelsefull.

Det jag gillar bäst med boken är dess befriande mänskliga karaktärer, som har naturbehov och klantar sig precis som folk i allmänhet gör! De är inga halvgudar, utan fryser och svettas, smågnäller och blir förälskade. De stöter på många motgångar, men de känns naturliga och är av varierande art. Det är inte alltid en drake som står i vägen för framgången, ofta är det snarare förminskande tankar och ens egen klumpighet.

Om jag ska leta upp något som är mindre bra, är det väl att den tar slut för fort! 😉 Det är en av anledningarna att jag ogärna vill läsa serier innan alla delarna har kommit ut. Fastnar jag, vill jag bara ha mer! Och fastnar gör jag definitivt!

Jag ser fram emot nästa del, och hoppas att den kommer ut snart! Epilogen i boken skruvar upp förväntningarna, så jag kommer att stå först i kön när nästa bok släpps…

/EwaLotta

Betyg; 6 av 7 ugglor

Läs mer om Marcus Olausson på hans hemsida.

Nattlöpare och Marcus tidigare böcker kan du köpa bland annat här och här.

 

 

Publicerat i Bokrecensioner, Fantastik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Världsbygge inom fantastiken, del 3

Här kommer nu tredje och sista delen i intervjuserien om hur man bygger världar inom fantastiken. Författarna som deltar är Albin Hedström, Sten Rosendahl, Anna Jakobsson Lund, Marcus Olausson, Jonathan Schpindler och Ulrika Amador och de första delarna hittar du här och här.

Använder du dig av något särskilt verktyg för att hålla ordning på all information om din värld?

Jonathan använder bland annat en whiteboard. Där kan han utveckla sin berättelse under skrivandets gång, och det ger bra överblick. Anna säger att hon beklagar att hon inte gör det. Det blir i stället mycket bläddrande fram och tillbaka, eftersom hon skriver en trilogi. Ulrika jobbar med excel-ark när hon skriver synopsis. Sedan har hon ett långt snedtak på sitt kontor där hon sätter post-it lappar.

Ulrika Amador sätter upp sina noteringar i snedtaket på sitt kontor.

Ulrika Amador sätter upp sina noteringar i snedtaket på sitt kontor.

Sten har allt sitt material i Scrivener; text, research, bilder, länkar. Excel ger honom för mycket jobbassociationer, tycker han, och kompletterar hellre med mindmapping i Scapple. Word använder han för en extra stavningskontroll och för att skicka den färdiga texten till lektör/förlag. Albin berättar att han alltid har haft lätt att hålla mycket i huvudet och när han skrev sina första två böcker hade han inget särskilt system eller verktyg för att hålla ordning på information, däremot använde han sig av ett register i slutet av böckerna. Detta är naturligtvis mest avsett för läsaren än för honom själv, men en viss hjälp har han själv haft av det då han snurrat in tankarna på fel vägar i sin fantasivärld. Nu, i arbetet med sin tredje roman, som är en renodlat historisk roman, använder han Google kalkylblad och ett dokument för research. Marcus använder sig av ett väl fungerande system där han skriver sina texter i Word, med ett stöddokument i Excel. Inför Drömverk har han skapat ett mer avancerat Excel-ark för att samla information om sina karaktärer och deras olika attribut. Ålder, utseende, vad de har för agenda och färdigheter mm. Egentligen är detta viktigast i början när man lär känna sina karaktärer, och medan man skriver synopsis. Fördelen med Excel är att det är lättare att sortera och söka efter uppgifter där än i Word. Varje bokprojekt har en egen mapp, sparad i Dropbox. Där ligger alla textfiler, kartor och stöddokument. Där har han även kontaktuppgifter till personer han kontaktat för research, idéer till baksidestexter mm. Rubbet, helt enkelt. Det absolut viktigaste att tänka på är att ha back-up på grejerna. Datorer går sönder. USB-minnen går sönder. Personligen har jag ett mer ålderdomligt system. Jag har en svart skrivbok, en för varje projekt. Där skriver jag ner idéer och tankar, beskrivningar av personer, och ibland hela scener. Jag har för det mesta inget synopsis, men brukar inför första redigeringsomgången gå igenom texten, scen för scen och skriva en anteckning om den. Där funderar jag över syfte, vilken konflikt jag vill förmedla. Då ser jag lätt om scenen är överflödig, om den inte driver berättelsen framåt, eller om den behöver utvecklas på något sätt. All övrig research hamnar i mobilen, på lösa lappar och så vidare. Jag har nog en del att lära av Marcus…. 😉

Är det något särskilt du upptäckt att det är viktigt att tänka på?

Jonathan påpekar att det är viktigt att lita på sin läsare. Dumförklara den inte genom att överdetaljera eller framställa scener som kan sänka känslan av vad du vill åstadkomma. Och läs din text högt för dig själv, eller för andra. Man måste kunna känna ord, platser och känslor tydligt, så känslan inte bara stannar i din egen tanke.Det här gäller författare inom alla genrer. Anna tycker att det är viktigt att jobba för att egenpåhittade ord och detaljer om världen ska kännas logiska och naturliga. Det är i detaljerna som all realism ligger, och att hitta en balans mellan det som är välkänt och det som är världsspecifikt är väldigt viktigt. Ett område där Sten höll på att gå vilse i var tidsaxeln i historien. Han hade ett tag idén att sätta ut tidpunkter för varje scen för att betona historiens korta tidsspann, lite som i tv-serien 24. Det visade sig vara svårare än väntat. Det var för mycket jobb med att få historien i någon slags dygnsrytm i en värld om inte riktigt har någon. Ulrika menar att det gäller att tänka till två gånger när man leker med tiden. Det kan snabbt bli för krångligt och obegripligt om man inte har tydliga regler. Marcus, vars värld Serehema, är stort som Europa, måste tänka på detaljer som logistik, behov och slitage. Förflyttningar tar tid, kostar pengar och förbrukar resurser, vilket kanske är ointressant för själva berättelsen, men är ändå problem som måste lösas eller kringgås. En sak som till exempel är viktig att ha koll på är hur lång tid det tar att förflytta sig till fots vissa sträckor. I urban fantasy och science fiction har man ofta tillgång till fordon och då behöver man veta hur långt man kommer på en tank bensin, hur många skott ett magasin rymmer, och liknande. Även om de flesta berättelser utelämnar naturbehov så behöver karaktärerna äta, sova och gå på toaletten. Om de inte är androider då, men även sådana behöver förmodligen ladda batterierna och smörja lederna. Enklast är att helt enkelt utelämna sådana detaljer, men kanske ändå visa eller ge sken av att man tänkt på dem. Är det realistiskt att följet färdas en månad genom ett vinterlandskap utan mer än en ryggsäck med lite torrt bröd och rökt kött? Tolkien löste det ju genom sitt magiska alvbröd lembas, men det är egentligen att fuska… Om karaktärerna vandrar mycket kommer deras skor att slitas ut, och hur långt kan man rida en häst utan att ha med foder till den eller behöva sko den? Ett klassiskt fantasyproblem där Marcus säger att han själv fuskar, men ändå försöker få med i berättelsen.  Själv har jag haft ett liknande dilemma i min kommande trilogi om friskyttarna, rebeller i en nära framtid. Möjligheten att framställa föda är oerhört begränsad, och de som överlevt apokalypsen har löst det genom att injicera de näringsämnen som de behöver. Detta påverkar onekligen kroppen, och då får man ta till experthjälp. Jag har haft djupa diskussioner med läkare på mitt jobb, och har till slut kommit fram till en lösning på problemet som funkar i berättelsen. Att ha mer kunskap än jag delger läsaren, gör att jag kan antyda saker utan att detaljera och det ökar trovärdigheten och ger sken att jag vet vad jag talar om.

Sist men inte minst – lite tips om att skriva fantastik!

Läs böcker i den genre du vill skriva, och lägg på minnet sådant du gillar och kanske tycker sämre om. Lär dig av både andras styrkor och svagheter. Försök att analyser hur författaren bygger upp både världen och berättelsen. Ett väl genomtänkt världsbygge skapar förutsättningarna för en mycket originell och fängslande berättelse. Att ha koll på sin värld gör att man effektivt kan plantera ledtrådar.

Andra tips är helt enkelt att skriva på och låta scenerna och kapitlen växa fram när man låter fingrarna dansa över tangenterna. Ta promenader, spring och låt tankarna vandra. Personligen får jag mina bästa idéer när jag kör bil eller cyklar. Jag har en känsla av att det är den framåtgående rörelsen som skapar kreativiteten 🙂 Våga göra misstag, lär av dem och fortsätt skriva. Träffa likasinnade, diskutera och dra nytta av varandras kunskaper! Lyssna på skrivarpoddar, låt dig inspireras av mytologi och gudasagor i böcker och på nätet.

Boklista;

  • Brandon Sanderson – Mistborn
  • Ursula K Leguin – The Beginning Place, Planet of Exile, Earthsea-serien m.fl.
  • Robert Jordan – Wheel of Time
  • Leigh Bardugo – Crooked Kingdom, Six of Crows
  • V E Schwab – A Darker Shade of Magic, The Savage Song m.fl.
  • Patrick Ness – A monster calls, The Ask and the Answer m.fl.
  • Sally Green – Half Bad-serien
  • Orson Scott Card – How to Write Science Fiction and Fantasy
  • Ray Bradbury – Zen and the Art of Writing

Skrivarpoddar inom fantastikgenren;

  • Fantastisk podd (med svenska och finska fantastikförfattare)
  • Writing Excuses (med bland annat Brandon Sanderson)

Tack till alla er författare som har hjälpt mig med den här miniserien om världsbyggande! Det har varit fantastiskt kul att ta del av era kunskaper och jag hoppas och tror att det har varit givande även för alla mina bloggläsare! 

Om du gillade detta, och vill ha mer liknande inlägg, maila gärna förslag på ämnen som du vill att jag ska undersöka till ewa@lagomlycklig.nu

Publicerat i Fantastik, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Världsbygge inom fantastiken, del 2

Jag fortsätter min frågestund om världsbyggande inom fantastiken med författarna Albin Hedström, Sten Rosendahl, Anna Jakobsson Lund, Marcus Olausson, Jonathan Schpindler och Ulrika Amador. Du kan läsa del 1 här.

Finns det begränsningar med att ha sin värld ”färdig”? Vad ser du för fördelar respektive nackdelar?

En av fördelarna är att man kan koncentrera sig på storyn och karaktärerna vid skrivandet, tycker Sten. För honom är storyn viktigast, men världen bör vara större än storyn, både för trovärdigheten, men också för att rymma flera historier/böcker i samma värld. Sen tror han inte att en värld någonsin blir alldeles färdig. Om man har planerat allt i minsta detalj i förväg, blir världen antagligen ganska förutsägbar och platt, det måste finnas plats för överraskningar under skrivandets gång. Albin tror att själva skrivandet förmodligen blir lättare ju mer som är färdigt, eftersom man kan fokusera på intrigen. Men man tappar en hel del av det spontana skapandet, det som han tror kan vara en styrka och också något som gör skrivandet roligare. Att inte förhålla sig till en färdig värld kan vara ett spännande sätt att skriva. Jonathan jämför med spelvärlden, till exempel Minecraft, där det inte direkt finns någon historia eller driv till karaktären mer än att överleva och utforska. En plötslig flod/stad/karaktär/lagar/samhälle dyker upp i karaktärens väg och som författare måste du kunna hantera de val och konsekvenser som uppstår för att kunna ge ett djup för läsaren. En färdig värld blir mer förutsägbar, och som fantastikförfattare vill man ofta ha den kontrollen  och känna att man har skapat något från grunden. Men även här bör man vara flexibel – om det finns element i din historia som inte kan accepteras i en färdig värld som har vissa kriterier, kan historien fastna och berättelsen rör sig inte framåt. Själv har jag nog jobbat enligt ”spelvärldsprincipen”. Jag har låtit mina karaktärer ta över tangentbordet, och har blivit tvungen att reda ut problem som jag inte hade förutsett. För mig har det varit oerhört kreativt, och det är just det som driver mig att skriva vidare! Anna tror på att jobba utifrån vissa grundpremisser, men ändå ha frihet att skapa när scenen kräver det. Jobbet blir att under redigeringen se till att allt hänger samman, och plantera det som behöver planteras. Ulrikas egna regler sätter ju förstås begränsningar, men, säger hon, det är därför hon har regler. Det som har gett henne frihet, är att utveckla historien bakom reglerna. Varför har det blivit som det har blivit? Har det varit annorlunda tidigare? Kan det ändras igen? Det är en del av historien. Marcus tycker att det är viktigt att inte veta allt om vare sig värld eller karaktärer. Upptäckandet och nyfikenheten driver honom framåt. Han ser sig som en upptäcktsresande som färdas genom berättelsen tillsammans med de personer som befolkar den. Världsbygget i sig har satt upp vissa regler som ger ramar att förhålla sig till. Världsbygget styr därmed karaktärernas förutsättningar att lyckas med sina uppdrag.

Vilken detaljnivå bör du själv ha vetskap om och hur mycket behöver du förmedla till läsaren? Måste man till exempel ha koll på alla juridiska system osv.?

Anna har rätt bra koll på de detaljer som ska vara med i boken. Om hon visar exempel från skolan så har hon funderat på hur den funkar, vilka nivåer som finns och ungefär hur undervisningen går till. Men hon har inte en massa grundfakta om världen som hon håller för sig själv, och inte låter synas i texten. Jonathan påpekar att man som läsare av fantastik bör förstå att regler och normer i den påhittade världen inte alltid har utvecklats på samma vis som i verkligheten. Han använder sig själv bland annat av ett mätsystem som inte liksom vårt är grundat i historisk språkutveckling. Han har givetvis ett index i varje bok som ger en korrekt uppfattning av benämningar och användningarna. För Albins del är det självklart att författaren bör ha mer ha mer vetskap om detaljer i sitt världsbygge än vad läsarna har, men kanske inte fullt så mycket som läsaren ofta tror. Det viktiga är att den värld som når läsarna är ordentligt underbyggd och förmedlar känslan  av att den är genomarbetad. Sten menar att detaljer är bra för att öka trovärdigheten, men att man ska akta sig för att dumpa information om något som författaren vet eller har forskat fram, om det inte har någon relevans för historien. Vissa detaljer måste man bara få rätt, som begrepp, befälsordning, vetenskapliga fakta mm., om det är verklighetsbaserat. Om inte är det ju fritt fram att hitta på, så länge det är konsekvent och verkar vettigt! Marcus vet alltid mer än läsaren, men begränsar vad han berättar. Han jämför det med toppen av ett isberg, där läsaren ser en del, men anar att det finns mer under vattenytan och blir nyfiken. Risken med att avslöja för mycket av den information man sitter på som författare, är att läsaren fastnar i tråkiga infodumpningar och tröttnar. Ulrika vill ha hela bakgrundshistorien klar för sig. Var alla karaktärer kommer ifrån, och vad som format dem. Då får man fram förutsättningarna och reglerna för världen. Trovärdigheten ökar när man har koll på de grundläggande lagarna och normerna, och vilka värderingar som skapat dem. Eftersom jag själv inte har koll på hela världen medan jag skriver, brukar jag anteckna allteftersom något dyker upp. För jag in en förutsättning i texten, är det ju viktigt att jag håller mig till den, så det inte ser annorlunda ut längre fram. Sedan kan jag ibland utveckla mina anteckningar för att fundera över konsekvenser av den nya förutsättningen. Detta är inte alltid något som jag förmedlar sedan i texten, men jag har det ”på lut” om det någon gång skulle behövas i en kommande bok, om jag skriver en serie.

Kartor – behövs de? Om du inte har med dem i boken, använder du dem för din egen skull när du skriver?

Anna använder inte själv kartor i sina böcker, men tycker att de är en snygg detalj. Som läsare använder hon dem inte, och kanske är det därför hon inte känner något tvång att ha dem med som författare. Hon använder dem heller inte i sitt egna skrivande.

Exempel på en av Jonathan Schpindlers kartor till bokserien Illumia

Exempel på en av Jonathan Schpindlers kartor till bokserien Illumia

Jonathan tycker att kartor i fantastikböcker sätter en prägel och att det nästan är en standard för läsarens upplevelse. Han har kartor i sina böcker, men använder dem mest för sin egen skull för att lättare kunna skriva om karaktärernas väg och få en känsla för distans och längd. Detta är även Marcus inne på, och menar att berättelsen blir mer realistisk när han använder sig av kartan som stöd medan han skriver. Annars ska en karta egentligen inte behövas när man läser. Han menar att om den behövs är berättelsen kanske för komplicerad. I fantasy är det vanligt med serier, och där kan det trots allt vara bra för att kunna hänga med som läsare. Hur var det nu, vart ligger den där staden nu igen, och varför kan det inte ta sig dit bort på mindre än en vecka? Som läsare har Albin alltid uppskattat kartor och det blev därför en självklarhet att ha med det i sin bok. Han tycker att det är ett bra sätt att följa berättelsen på en karta, och dessutom hjälper det honom som författare att strukturera och hålla ordning på olika länder och städer. Sten, däremot, väljer bort karta. Han har funderat på det, men det skulle bli ett jättejobb, inte minst grafiskt. Han nöjer sig i stället med att använda namn som associerar till platser i dagens Stockholm, vilket han tror räcker långt. Ulrika ser kartor som nästan oumbärliga för att hålla reda på vad karaktärerna gör och var. Kan man på ett enkelt sätt beskriva världen med ord så att läsaren förstår, kanske inte en karta behövs i boken. Men för att göra detta måste du åtminstone ha en för din egen skull. Min bok utspelar sig i det som en gång kallades Sverige. Eftersom jag inte skrivit efter någon plan, har jag fått justera en del i efterhand, bland annat har jag flyttat en hel stad flera mil söderut. Jag har kunnat titta på kartor för att kunna bedöma avstånd, och jag har till och med provgått vissa sträckor med stoppur, allt för att det ska bli så trovärdigt som möjligt.  Jag planerar inte att ha karta med i boken, och jag har döpt om de riktiga orterna, eftersom jag inte vill att läsaren ska fastna i hur det ser ut ”på riktigt”. Däremot kan den uppmärksamme kanske gissa sig till var mina karaktärer befinner sig geografiskt.

Missa inte tredje, och sista delen nästa vecka, om hur man bygger världar inom fantastiken!

/Ewa Lotta

Publicerat i Fantastik, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Värlsbygge inom fantastiken, del 1

Jag fick en fråga om hur jag bygger upp mina världar när jag skriver fantastik. Det fick mig att börja fundera på om andra gör på andra sätt än jag, vilka svårigheter de ser, och om de har några tips att dela med sig av.

Jag skrev ett antal frågor till några fantastikförfattare, både outgivna och några mer etablerade. Svaren jag fick var otroligt intressanta, och jag bestämde mig därför för att försöka sammanfatta deras svar i en slags ”minikurs i världsbygge”. Naturligtvis finns inget rätt och fel – var och en måste jobba som de själva vill, men för dig som är nyfiken på genren och vill veta mer, finns det många guldkorn att ta till sig!

Stort tack till Albin Hedström, Sten Rosendahl, Anna Jakobsson Lund, Marcus Olausson, Jonathan Schpindler och Ulrika Amador för era fantastiskt roliga och intressanta svar!

 

Vad kom först – världen eller berättelsen?

Det tycks vara lite olika med den saken. För flera av författarna är det utan tvekan världen som kom först. Ulrika, vars berättelse är baserad på det forntida Irland, har utgått från den världen och låtit berättelsen växa fram ur verkliga platser och den kända mytologin. För Sten kom också världen först, då han började utforska en del av den i novellform. Både Albin och Jonathan har låtit sina världar växa fram i symbios med berättelsen, och det kan väl även sägas om Marcus. Han utgår från en nyckelscen där han ser både miljön och karaktärerna på en gång. Därefter börjar han ställa frågor utifrån den, och knyter därefter ihop hela intrigen tillsammans med världen. Anna, däremot, svarar tvärsäkert att berättelsen, eller egentligen karaktärerna kom först. Däremot har de påverkat varandra. När idéer om världen har dykt upp, har det påverkat berättelsens riktning och tvärtom. För min egen del hade jag en idé jag ville utforska och skapade min berättelse, eller åtminstone huvuddragen av den. Sedan har världen utvecklats allt efter den riktning berättelsen tagit.

Är din fantastikvärld avgörande för din historia, eller skulle den teoretiskt sett kunna utspela sig var som helst?

När jag började skriva Friskyttarna hade jag som sagt en idé, ett tema, skulle man kunna säga. Nu, i efterhand kan jag säga att berättelsen i sig skulle kunna utspela sig var som helst. Sedan har den utvecklats till att passa i en dystopisk värld. Men grundtemat är inte specifikt för fantastikgenren. Jonathan tycker att det är en intressant tanke att sätta förutsättningarna för sin berättelse i en annan värld, men känner inte att han själv skulle vilja göra det. Det skulle kännas alltför begränsande och tror att politisk korrekthet och historik på ett sätt skadar det fantastiska i berättelsen. Albin, har liksom jag, en enkel grundintrig som sannolikt skulle fungera i andra världar. Men han tycker att hans berättelse fått liv och blivit fylligare av världen den utspelar sig i. Sten tror att hans historia i princip skulle kunna utspela sig i vilken stor stad som helst, även om Stockholmsanknytningen känns viktig för honom själv. Däremot skulle han inte kunna föra över berättelsen till en mer realistisk genre, då fantastikinslagen i berättelsen är ytterst väsentliga för historien, både som förutsättning och som intrigmotor. Anna tror också att hon skulle ha svårt att placera historien i en annan värld, då handlingen och karaktärerna är så starkt sammanlänkade med den. Hon har byggt världen för att stödja de djupare tema hon har i boken, så därför spelar det en extra viktig roll. För Ulrika är fantastikvärlden nödvändig för storyn, då hennes berättelsen pendlar mellan fantastikvärlden och den riktiga. Övernaturliga väsen och gudar behöver en fantastisk värld att bo i (trots att de besöker vår värld då och då). Marcus tycker att världsbygget är ett ramverk som ställer upp förutsättningarna för berättelsen. Därmed blir den avgörande. Om man har byggt sin värld väl så kan man i princip kasta in sina karaktärer i en situation och släppa dem vind för våg och se vart de tar vägen. Då styr världen berättelsen, och alla handlingar får konsekvenser beroende på de regler man har satt upp för världen.

Hur mycket av världen hade du färdig innan du satte dig ner och började skapa din berättelse?

Marcus, som vid sidan av sin serie om Serahema, även skriver på en serie för Fantastikhjälpen, tycker att det är skillnad att skriva om en ”hittepåvärld” och en som utspelar sig i verkligheten, varvat med en skruvad parallellvärld. Den senare kräver mer research i form av att besöka historiska platser till exempel. Drömverk är en urban fantasy kopplad till svensk mytologi och folktro, samt det historiska Trollhättan och Vänersborg. När han skapade sin värld Serahema hade han en skissartad grund, och ritade ganska tidigt kartan över världen. Därefter funderade han över transportsätt, valuta, statsskick och religion. Eftersom serien är en klassisk fantasy av medeltida karaktär studerade han också historiaböcker, skildringar av historiska slag. Saker han också funderade ut var hur handel idkades, vilka som låg i fejd med varandra, och varför. Skapelsemyten var också något som var viktigt att ha klar för sig. Sedan har han reviderat efter skrivandets gång. Han tycker också att ju mer han växt som författare, desto mer research har han gjort. Anna hade inte mycket klart för sig alls. Hon är ingen planerare, säger hon, och har i stället låtit världen växa fram efter hand. Inte heller Albin hade mycket klart innan han började skriva. I ett ganska tidigt skede gjorde han dock en världskarta. Den hjälpte honom att strukturera skrivandet, framför allt när det kom till att skildra olika länder, städer och folkslag. Jonathan hade så pass mycket klart för sig så han förstod och ifrågasatte sitt egna samhälle. Dess struktur, villkor, normer, politik och folkets röst. Han hade även historiken bakom och en känsla av vad det banade för. Sten hade huvuddragen och några viktiga detaljer klara, men innan han började skriva på allvar gjorde han en hel del research. Dels var det beskrivningar av karaktärer, platser, företeelser, samhället, miljön, händelsetrådar, bakgrundshistoria, men även saker som syfte, baksidestext och pitchar. Han läste också om, och besökte, specifika platser i Stockholm, letade upp vetenskapliga artiklar och dokumentärer samt inte minst följde med i tekniknyheterna. Det sista är värt att nämna, eftersom några framtida uppfinningar i berättelsen faktiskt började dyka upp i nyhetsartiklar efter att han skrivit klart första utkastet… Ulrika berättar att hon inte hade en aning om själva världen när hon började. Det hon hade klart för sig var förutsättningarna, det vill säga hur man passerar över mellan världarna, att tiden går långsammare i fantastikvärlden än i den riktiga, varför den finns, vilka väsen som bor där och så vidare. Själv har jag skapat min värld allt eftersom jag skrivit. Fördelen med att inte ha blivit publicerad än, är att jag fortfarande kan justera min värld när jag kommer på nya idéer. Just nu skriver jag på del två i serien, och har fortfarande möjlighet att justera detaljer i det första manuset när det dyker upp nya förutsättningar.

Om du tittar bakåt – hur mycket information hade du velat/behövt ha?

Som jag skrev i förra frågan hade jag ingenting klart. Ibland tror jag att min berättelse skulle blivit färdig fortare, om jag hade haft regler att förhålla mig till. Nu har jag kunnat sväva iväg fritt, vilket gjort att jag ett flertal gånger har fått backa och ändra förutsättningar. Å andra sidan har min berättelse tagit vägar jag inte själv hade kunnat drömma om, just för att jag har varit helt fri. Sten önskar att han hade tagit researchen ett steg vidare och kanske intervjuat experter inom några speciella teknikområden för att få mer kött på benen och därmed öka trovärdigheten i vissa detaljer. Han tror att research kan ge uppslag som man själv kanske inte hade tänkt på annars. Däremot tror han inte att han skulle kunna läsa böcker med liknande världsbyggen, eftersom han tror att han kanske skulle bli för påverkad av det. Albin tror inte att han skulle vilja ändra på något om han blickar bakåt, då han är mycket nöjd med både Arvsblod och Blodsband. Däremot har han nog utvecklats som författare, och är mer noga med förarbetet nu än tidigare. Han har bland annat förberett sig med olika anteckningar över folkslag/stammar osv. Om det är bra eller dåligt att vara mer förberedd vet han inte än, och tror att det kanske beror på vilken genre man skriver i. Jonathan menar att då hans bok är en historia om utveckling i ett samhälle, tycker han att okunskapen är ett bra verktyg för utvecklingen i hans serie. Anna tycker att det kanske hade varit skönt att veta exakt vilken handling hon ville ha innan hon byggde upp världen, för att vara säker på att den stödde den handlingen. Men dels fungerar hon inte så, och dels gillar hon den organiska känslan när hon måste ta sig runt problem som hon inte var medveten om skulle dyka upp när hon började skriva. Ulrika tycker att hon hade det hon behövde när hon började, och det gjorde Marcus också. Däremot säger han att han antagligen hade tjänat på att gå en skrivkurs eller två innan han började. Då hade han nog strukturerat första boken smartare. Hade han vetat vilket omfattande arbete det var att jobba med Serahema hade han kanske aldrig kastat sig in i det. Han tror att det är viktigt att ha bra bollplank längs vägen, någon som orkar lyssna på alla tankar och idéer och kommer med förslag.

 

Häng med nästa vecka för del 2 om hur man bygger världar inom fantastiken!

/Ewa Lotta

 

Publicerat i Fantastik, författarintervju, Skrivande | Etiketter , , , , , , , , | 1 kommentar